Skrämmande...

..det där med barn. För höra om väninna A som hade 17 timmars förlossning, om dödens grepp i form av en sugklocka och efteråt omöjlighet att sitta. Väninna B som är lite längre kommen i moderskapet berättar att rutiner har blivit hennes dags räddning. "Jag försöker ringa dig när L sover". När någon föresår en spontan-fika slår hon bakut. Inget kan få henne att vika från rutinerna som betyder: L sover= 2 timmars lugn och ro för att kanske hinna duscha och äta något själv. Om väninna C får jag höra att hennes S inte viker mer än 2 timmar från hennes bröst. Och då skriker han bara.

Ojojoj, snacka om att vara människor med änglars tålamod mina underbara väninnor. Att efter flera veckor utan normal sömn fortfarande se kärleksfullt på de små liven och dessutom fortfarande älska sina män.
Men jag inser också att livet förändras så oerhört genom det där med barn. Det känns gruvligt långt borta, (Thank God) och kanske har de kommit på smärtfria förlossningar, ofarliga sömnpiller för barn och andra matsätt än amning tills det är min tur att bajsa ut en liten knodd.

Och JA jag vet man får inte säga så, det är inte alla unt att kunna få barn. och visst hoppas jag att jag kan få barn. Såklart. Fast jag skulle bli en så oändligt mycket bättre morsa om jag fick fika med mina vänner ifred, kunna sitta efter förlossningen och inte ständigt ha dåligt samvete för att jag anser blöjbyte hjärndödande.

Usch jag är en hemsk människa jag vet.

Fast egentligen gillar jag ungar, särskilt när de skrattar och sover. L skrattade så han höll på att kikna idag när pappa E kastade en boll mot en vägg. Lättroade är de i alla fall de små liven. Och sicket underbart skratt!!!

Puss och förlåt moster M för elakheterna. Jag älskar er mina små väninne-barn: L, T och S. =)