Plötsligt inser jag hur mycket jag saknar att inte träffas varje kväll och äta ihop, mysa i soffan, gå en promenad, prata om dagen och krypa ner tillsammans i sängen. Just när jag börjat vänja mig vid att ha honom där varje dag, rycks allt bort från mig. Inte för en evighet men för tillräckligt länge för att jag ska känna saknaden riva i hjärtat.
Jag älskar att ha en vardag ihop, även om jag kan vara en riktig bitterfitta vid många tillfällen. I know. Men va fan, inte alltid och då är det där alldeles underbart.
Som distansare med års erfarenhet inser jag verkligen hur viktig den där dagliga närheten och känslan av sammanhörighet är.. Att slippa säga hejdå varje söndagskväll och hasta iväg till flygplatsen, vinka och småspringa bort till gaten för att inte missa flyget. Eller ännu värre: vara den som lämnar på flygplatsen, tvingas vända tillbaka till bilen eller tåget och åka hem igen. Ensam.
Nu handlar det bara om en semester och är egentligen ingenting man FÅR klaga över. Jag ska ju iväg och ha en underbar vecka med sol, bad och mys!! Semesterlyx!! Och jag kommer ju tillbaka igen efter semestern. Det är ju inget evigt good bye. Utan bara en kortis. Kanske till och med något som är bra. För det är ju egentligen först nu jag inser hur mycket jag uppskattar att faktiskt ha den där vardagen tillsammans. Det är lätt att glömma när man faktiskt sitter mitt i den och längtar bort till sol, bad och semesterlyx....
Denna eviga komplexitet...
/M
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar