Förvirrande föredrag

Efter många om och men bestämde jag mig igår för att cykla till Svenska Handelskammarens "Schwedengespräch" här i DD. Jag hoppades träffa lite trevliga svenskar och kanske knyta lite kontakter på handelskammaren.
Det var mörkt och kallt när jag satte mig på cykeln för att ta mig till Kaiserteich, K21. Väl framme går jag fram i informationen och frågar var möte är. Informationsfarbrorn ser helt oförstående ut och säger: Ja französisch, aber nicht schwedish. Det visar sig att där ska vara något slags träff för franska institutet med någon fransk föredragshållare. Jag är välkommen att gå på det om jag vill. Föredraget översätts till tyska. Ehh, nej tack svarar jag och är lite påstridig: "finns någon annan lokal i närheten som det kan vara i", men tyvärr får jag inget bifall alls. Efter ett tag tvingas jag ge upp och cykla hem igen. Jag börjar ana att jag läst fel på adressen eller dagen. Men icke. Väl hemma inser jag att både adress och dag stämmer. Jag fattar ingenting. Satt svenskarna i något hörn och gömde sig eller har de glömt att informera att det ställts in?? Ingen aning.

Nu vet jag i alla fall var museet K21 och Ständeshaus ligger. Vacker byggnad. Och baren K21 är sjukt snyggt inredd. Just nu har Lawrence Weiner sin utställning i museet. Kanske ett besök dit i helgen.

De här två verken är hans: det ena rullar på spårvägnarna genom dd och det andra är inne på K21.

Bagelstr

Det bästa med caféet på min gata är att det är någonslags träffpunkt för människor som flyttat hit från olika länder. Sitter just nu och tjuvlyssnar på en konversation mellan två australienare som båda flyttat till dd för sin kärleks skull. Den ena: "Its impossible to find coconut milk in the store". My husband is wonderful, but is very german, you know." Tidigare pratade jag med en tjej som ska flytta till Toronto och stället drivs av två japaner. I love it.

Sitter och skriver om Hamburg och idag är en ganska bra dag. Igår var en typisk jobbig måndagsdag när det till och med är svårt att komma upp ur sängen.

Hade en underbar helg med sötaste och bästa L och M, synd att inte B också var med. Hon saknades i fyrklövern.

Solen skiner och det är sådär underbart höstvackert.
Igår övade vi Thomas svenskläxa och kollade på hostel på isla Mujeres. Life is pretty good.

xx

varför

ska det här med nyår vara ett sånt j-a problem? Alla ville åka skidor och hyra stuga. Ingen kollade något. Nu är alla stugor uthyrda eller jättedyra. Och herr T och C tycker att vi kan åka med W&S. Eller rättare, de verkar tycka att de ska åka med W&S. Vad vi andra ska göra verkar inte vara så viktigt. Grr..
Önskar att jag kunde vara onostalgisk och tänka att det inte spelar någon roll. Men nyår är av någon anledning för mig speciellt. Jag vill vara med T och ha vänner runt mig. Fira och åka bräda. Det vore ju helt klart grymmast.
Någon som vill med till Mayrhofen?

Annars mottages roliga nyårstips tacksamt!

gnissel..

Har efter snart ett års tid lagat den gnisslande toalettdörren idag. Det räckte med lite vanlig olivolja i gångjärnen. Tjohoo. Antagligen dagens bästa gärning. Nu går jag på en promenad. Det kan behövas efter en så framgångsrik dag.

Ikväll blir det thaikväll med Tinki och Peer.

I bergen...

...hittar man det riktiga ölivet. Som här till exempel. Ett äldre par som sitter utanför dotterns kafé. Gumman skalar valnötter och han betraktar gatan utanför. Några pojkar springer förbi och hejar. Inne i köket donar dottern med kaffe till turisterna och hennes son läser sin engelskaläxa. Den gamla gumman reser sig och kommer över med de nyskalade valnötterna och ler. Alla tänderna i munnen är borta men hon skrattar gott ändå. Några pojkar börjar spela boll och tycker det är hysteriskt roligt när turisterna spelar med. De trånga gränderna blir fotbollsplan och bilarna måste stanna för att inte störa matchen.
Ibland är livet så enkelt. Och oerhört vackert.

Solen och vindarnas ö

Bilder från: Kato Stalos, Falassarna, Elafonissi, Thronos och Kloster Arkadi

Människan en oberoende varelse?

Nina Björks avhandling Fria Själar är ett digert arbete och en fullträff i finanskrisens kalla tid.

Här har jag recenserat boken. Som ser ut så här:



Kram

Baader-Meinhof

Såg filmen Baader-Meinhof komplex igår. Två och en halv timma grundlig genomgång av första generationen av RAF. Jag visste ärligt talat inte så mycket om gruppen innan och blev även överraskad av attentatet mot tyska ambassaden i Stockholm. Det har jag inga minnen av att någonsin ha läst om.

I Tyskland diskuteras huruvida filmen skapar en glorifierande bild av de aktiva, eftersom huvudrollerna spelas av enbart välkända tyska skådespelare som alla har en "positiv" image. Detta borde ju dock inte vara ett problem för den svenska publiken eftersom skådespelarna antagligen inte är vidare kända i Sverige.

Det slog mig hur förenklad själva starten var, en fredlig demonstration mot Shahens som blir bemött med våldsam aggression och från början förlamade poliser. En av studenterna dödas och det framställs som starten för organisationen. Var det verkligen så enkelt? Knappast. Studentrevolution och 68-rörelsen måste ju varit igång långt innan dess. Men men.
Filmen tar i alla fall tydligt ståndpunkt vad gäller hur medlemmarna dog. I filmens tolkning tar de livet av sig i sina celler.

Filmen är definitivt sevärd och ger en bra genomgång av vad som hände under de första åren. Även om man ska behandla den som den spelfilm den är och inte som någon slags dokumentär.

Martina Gedeck som spelar Ulrike Meinhof är oslagbart bäst i filmen men även Moritz Bleibtreu är bra, även om hans rollfigur är störst omöjlig att förstå sig på. Han verkar bara ha varit skjutgalen och knäpp. Bara i slutet visar han att han inte ville att attackera skulle utsätta vanliga människor. Men då är det redan försent sedan länge.

Bland andra SvD och DN har recenserat filmen.

Här kan du läsa mer om historien.

Nu är det snart helg!
Tjo!

Frustrerande..

...att lägga ner massa tid på att skriva en ambitiös jobbansökan. Och bara få ett kort: "vi har inga jobb just nu" tillbaka. Det är så att jag vill ge upp redan nu. Efter 4 ivägskickade ansökningar.
Suck!

Coen

Såg filmen Burn after Reading. Efter No Country for Old Men har jag varit mycket skeptisk till brödernas filmer, men Burn after Reading tog bort min negativa spärr igen. Brad Pitt är underbar. Trots att jag såg filmen dubbad till tyska (!) är hans karaktär oslagbart korkad och rolig.
Som vanligt är det mycket mördande i filmen, men på ett lite dumklumpigt sätt som passar mig bra.

Tycker nog inte att filmen är fantastisk men absolut sevärd.
John Malkovich är helt klart filmens stjärna!

Sötaste Theodor

Så här ser han ut. Underverket i Aspudden. Men så har han ju att brås på.

Puss på dig Theo!

Fotografen Watson

Han har fotograferat en hel drös med kändisar, Mick Jagger, Kate Moss, Mike Tyson, David Bowie, Naomi Campbell. Hans bilder täcker omslagen på Vogue och han gör idel framgångsrika reklamkampanjer.

Men att exponera den nakna kvinnokroppen på bild verkar vara det han verkligen drivs av. Den enögde fotografen Albert Watson. I alla fall om man ska tro urvalet av bilder på utställningen Best of Albert Watson på NRW Forum i Düsseldorf.
Visst tar han många bra bilder, som hans serie från Marocko eller Las Vegas där han fotograferat människor i öken respektive neonskyltar och skabbiga motel. De bilderna imponerar.
Men den stora merparten av hans bilder är nakna kvinnor; utsträckta, utmanade, kyskt sittandes, you name it.

Att konsten alltid har varit en ursäkt för att få visa nakenheten är ju ingen nyhet men ibland blir det så oerhört påträngande att det står mig upp i halsen. När ska gubbar sluta plåta nakna kvinnor endast iklädd stilettklackar och en catsuitkorsett som täcker magpartiet? Jag mår illa.

Inte för att jag hellre hade velat se nakna män, men det bör ändå tilläggas att inte ett enda manligt könsorgan var plåtat, men ett dussin kvinnliga.

Kanske missförstår jag Watsons kroppskonst. Kanske har museet gjort ett konstigt urval. Eller kanske är det dags att visa en ny bild av kvinnor, något om är mer än naken utsatthet.

Här nedanför i alla fall två av hans intressantare bilder.




På NRW Forum pågår utställningen fram till 18 januari.

Gemensam kvällsmat

Plötsligt inser jag hur mycket jag saknar att inte träffas varje kväll och äta ihop, mysa i soffan, gå en promenad, prata om dagen och krypa ner tillsammans i sängen. Just när jag börjat vänja mig vid att ha honom där varje dag, rycks allt bort från mig. Inte för en evighet men för tillräckligt länge för att jag ska känna saknaden riva i hjärtat.

Jag älskar att ha en vardag ihop, även om jag kan vara en riktig bitterfitta vid många tillfällen. I know. Men va fan, inte alltid och då är det där alldeles underbart.

Som distansare med års erfarenhet inser jag verkligen hur viktig den där dagliga närheten och känslan av sammanhörighet är.. Att slippa säga hejdå varje söndagskväll och hasta iväg till flygplatsen, vinka och småspringa bort till gaten för att inte missa flyget. Eller ännu värre: vara den som lämnar på flygplatsen, tvingas vända tillbaka till bilen eller tåget och åka hem igen. Ensam.

Nu handlar det bara om en semester och är egentligen ingenting man FÅR klaga över. Jag ska ju iväg och ha en underbar vecka med sol, bad och mys!! Semesterlyx!! Och jag kommer ju tillbaka igen efter semestern. Det är ju inget evigt good bye. Utan bara en kortis. Kanske till och med något som är bra. För det är ju egentligen först nu jag inser hur mycket jag uppskattar att faktiskt ha den där vardagen tillsammans. Det är lätt att glömma när man faktiskt sitter mitt i den och längtar bort till sol, bad och semesterlyx....

Denna eviga komplexitet...

/M

Skrämmande...

..det där med barn. För höra om väninna A som hade 17 timmars förlossning, om dödens grepp i form av en sugklocka och efteråt omöjlighet att sitta. Väninna B som är lite längre kommen i moderskapet berättar att rutiner har blivit hennes dags räddning. "Jag försöker ringa dig när L sover". När någon föresår en spontan-fika slår hon bakut. Inget kan få henne att vika från rutinerna som betyder: L sover= 2 timmars lugn och ro för att kanske hinna duscha och äta något själv. Om väninna C får jag höra att hennes S inte viker mer än 2 timmar från hennes bröst. Och då skriker han bara.

Ojojoj, snacka om att vara människor med änglars tålamod mina underbara väninnor. Att efter flera veckor utan normal sömn fortfarande se kärleksfullt på de små liven och dessutom fortfarande älska sina män.
Men jag inser också att livet förändras så oerhört genom det där med barn. Det känns gruvligt långt borta, (Thank God) och kanske har de kommit på smärtfria förlossningar, ofarliga sömnpiller för barn och andra matsätt än amning tills det är min tur att bajsa ut en liten knodd.

Och JA jag vet man får inte säga så, det är inte alla unt att kunna få barn. och visst hoppas jag att jag kan få barn. Såklart. Fast jag skulle bli en så oändligt mycket bättre morsa om jag fick fika med mina vänner ifred, kunna sitta efter förlossningen och inte ständigt ha dåligt samvete för att jag anser blöjbyte hjärndödande.

Usch jag är en hemsk människa jag vet.

Fast egentligen gillar jag ungar, särskilt när de skrattar och sover. L skrattade så han höll på att kikna idag när pappa E kastade en boll mot en vägg. Lättroade är de i alla fall de små liven. Och sicket underbart skratt!!!

Puss och förlåt moster M för elakheterna. Jag älskar er mina små väninne-barn: L, T och S. =)

Good morning world

Nu har Beks fått sin Theo. Efter en lång kamp tittade äntligen den lille mannen ut och sa hej till världen och sina föräldrar. Jag är så stolt över att bli låtsas-moster..=) Så småningom kommer kanske en bild på lill-killen här på bloggen. Men tills dess: enligt moderns utsaga har Theo faderns stortå och moderns mun. En oslagbar kombination I guess.

Hej hej Theo!